Orust logotyp, vapen med en gul ekkrans och tre fiskar av arten långa som hänger på tork.
Stocken, foto.

Stocken

Återställ
Visa kontaktuppgifter

Publicerat

1:a pris i bibliotekets novelltävling

Orust biblioteks novelltävling för högstadieelever är avgjord. Vinnare blev Filippa Persson med "De perfekta".

Två av författaren Anna Ahlunds böcker Du, bara och Saker ingen ser. Diplom till vinnarna i novelltävling.

De perfekta

Noah satte sig i fönstret. Regnet piskade hårt mot rutan. Vattnet rann över fönstret i sådan fart att det var svårt att se ut. Gatan var tom. Det hade blivit så tyst nu, när mamma och pappa äntligen hade avslutat sitt dagliga bråk. Det var alltid något som var fel. Pengar, jobb och vems tur det var att gå och handla med de få pengar de
hade kvar. Livet sög verkligen. Hela världen var emot honom. Noahs föräldrar bråkade hela tiden och det var alltid han som måste ta hand om Esther. Hans lillasyster var för liten för att förstå att hela deras familj var en enda röra. Hon var för liten för att förstå honom och för liten för att inse att livet egentligen var skit. Han släppte tanken och blängde med blicken ut mot gatan igen. Allt var så grått. Förutom den röda Teslan som stod parkerad till huset mittemot.

“Varför är livet så himla orättvist?” suckade Noah. ”Varför ska de ha en fin bil och inte vi? varför ska de sitta och äta tillsammans om kvällarna och inte min familj? och varför är de alltid så glada?” Noah suckade igen och drog upp fötterna under sig. Han var i och för sig inte så säker på det stämde att de alltid var glada men det såg ju
alltid ut så, och varför skulle de inte vara det när det har det så bra? Han tittade upp mot deras lägenhet. Den låg några våningar högre upp. Lägenheten måste vara jättestor. Fem av de stora fönsterna hade matchande gardiner och han tyckte sig se samma silhuetter röra sig bakom dem från rum till rum.

Det regnade mindre nu. Det var då han fick syn på flickan som tittade ut i ett av fönsterna till lägenheten. Han kunde inte avgöra hennes ansiktsuttryck. Noah visste inte om det var sättet hon satt på med huvudet lite på sned så att det röd-oranga håret hängde ner över axeln, eller det faktum att det regnade som gjorde att det
nästan kändes som om hon tänkte på något. Något sorgligt.

Någon knackade på dörren.
“Noah! Noah!” det var Esther som ropade. Han hade inte märkt det förrän nu. “Vad vill du nu då?” mumlade han när hans lillasyster kikade in med huvudet innanför dörren. Som vanligt var hon alldeles rufsig i håret och fylld av glädje. “Jag vill sparka boll!” svarade hon med ett brett leende och steg in i rummet. “Ledsen, men jag orkar inte. Ser du inte hur blött det är ute?” han pekade ut genom
fönstret. Det hade slutat regna, men man kunde fortfarande höra hur det droppade från stuprören. Han tittade tillbaka på sin syster. Hon gjorde den där grejen med ögonen igen. Han försökte möta hennes blick med en uttråkad min men de blå ögonen gnistrade av hopp och han kände hur han började ge vika. Han kunde helt
enkelt inte säga nej till henne. “Okej då” han hoppade ner från fönstret “Men bara en liten stund” sa han. Esther skuttade av glädje. Han tog sin lillasysters hand och de gick mot hallen.

Agnes fortsatte att titta ut genom fönstret. Hon undrade vart killen tagit vägen. Han hade suttit i fönstret i lägenhetshuset mittemot, bara två våningar ner. Hon såg honom ofta där i fönstret men han hade sett så ledsen ut idag på något vis. Det såg alltid så mysigt ut hemma hos honom. Det varma ljuset från rummet bakom honom
och de mörkblåa gardinerna som hängde lite snett i fönstret han suttit i. Agnes tittade sig omkring. Det kändes inte alls lika mysigt. Det vita ljuset från taklampan studsade mot de ljusgråa väggarna och ner på de mörkbruna möblerna. Agnes tittade ut igen. Hon kunde se hur dörren till lägenhetshuset mitt emot öppnade sig.
Ut ur den tunga dörren kom killen och en liten flicka. De hade på sig slitna regnkläder. Deras gröna regnjackor passade till deras ljusbruna hår. De måste vara syskon tänkte hon. Agnes kände hur det knep till i hjärtat. Det var något med synen av de två som fick det att skava lite. En längtan till något hon aldrig har haft.

Hon tittade ner på killen och den lilla flickan när de sprang fram och tillbaka på vägen. De sparkade en röd fotboll fram och tillbaka mellan sig och det skvätte om dem när de trampade i de stora regnpölarna som bildats på marken. Agnes öppnade fönstret lite och möttes av svala höstvindar. Hon kunde höra hur flickan tjöt av skratt när den röda bollen skvätte upp vatten i ansiktet på henne. Agnes kunde inte låta bli att le. Skrattet smittade verkligen av sig. Hon tänkte tillbaka på hur ledsen pojken hade sett ut när han satt där i fönstret. Vad hade han att vara ledsen för?

“Agnes, älskling! Det är mat nu!” ropade mamma från köket. “Behöver du hjälp att ta dig över tröskeln eller kan du det själv?” lade hon till. Agnes stängde fönstret igen och satte upp håret i en slarvig hästsvans. “Nej, det är lugnt. Jag kommer.” svarade hon och tog tag i hjulen på rullstolen och började ta sig mot köket där det var dukat för två.

Återställ
Hjälp oss bli bättre