Megalitgravar

Över hela världen har människor byggt stenkammargravar, eller megaliter som arkeologerna kallar dem. Megalit betyder stor sten på grekiska. De största är Egyptens pyramider.

Olika folkgrupper träffades troligen en eller ett par gånger om året, på bestämda tider och platser, då man utbytte varor och nyheter och kanske hittade en livskamrat. På så sätt spreds nog också traditionen att bygga megalitgravarna längs Europas kuster.

Här i Norden byggdes avsevärt enklare, men blocken är stora och tunga och det har krävts både kunskap och samarbete för att få dem på plats.

Det finns tre olika typer:

• dösar
• gånggrifter
• hällkistor

Gånggriften har en lång gång som leder in till kammaren, men dösen har bara en kort stump eller ingen alls. Båda ligger ofta mer eller mindre inbäddade i en rund hög av grus och jord. Hällkistan är den enklaste formen och består av en stor stenbyggd kista. Den tillhör ett senare skede av stenåldern.

Megalitgravar är vanliga utefter västeuropas kust, från Spanien ända upp till Norge. De norska, danska, svenska och nederländska gravarna är mest lika varandra, vilket tyder på att områdena var delar av samma kulturområde. Det är tydligt att havet var den viktigaste kommunikationsleden.

I Sverige finns megaliter i de södra och västra delarna, flest i Västergötland. I Bohuslän finns den största koncentrationen på Orust, framför allt i Tegneby och Stala socknar. De anlades under några få hundra år för drygt 5 000 år sedan, men har ofta återanvänts under senare perioder. Alla människor verkar emellertid inte ha begravts i megalitgravar. Troligen var de kollektiva gravar för medlemmar av det styrande samhällsskiktet, män såväl som kvinnor och barn.

Begravningen

Från andra delar av Skandinavien vet vi att det förekommit ritualer. Bland annat har skelettdelar från de begravda använts för förfädersdyrkan. Pilspetsar, flintskrapor och keramikskärvor är vanliga fynd i gravarna. Smycken av bärnsten och skiffer, material som inte finns i den bohuslänska naturen, visar på kontakter med Värmland, Dalsland, Norge och Danmark.

Bondeliv på stenåldern

Människorna levde i små grupper med släktskapet som sammanhållande länk. De äldre förde sina kunskaper om näringar och hantverk vidare till de yngre liksom legender och historier. Analyser av pollen och ben från arkeologiska undersökningar visar att de odlade och höll gris, får och nötdjur som tamboskap. Man träffades i grupper för att umgås och byta till sig saker och få höra om nyheter och till nya idéer och kunskaper. Och förstås för att finna en livskamrat.